Så blev Gallerian en mötesplats för hela Stockholm

I ett nyhetsinslag från 1978 får tv-tittarna följa med till Sergels Torg och Gallerian, där ungdomar på rullbräda samlas och åker. Poliserna som intervjuas beskriver det som ett problem, men ungdomarna som är med i inslaget vill bara ha någonstans att åka. Skateboardåkning har på bara något år fått ett snabbt fäste hos svenska unga och kring den nybyggda Gallerian samlas de, trots att det är förbjudet att åka på allmän plats.

– Vi var ett gäng som åkte och vi blev bara fler och fler under de år som vi var där. Det var vi skateboardåkare och punkarna som hängde på var sitt håll.

– Gallerian hade fantastiska ytor att åka på. Det var jämnt och bra grepp. Sen gjorde vi slalombanor med ölburkar. Det var en häftig ungdomskultur. Det var ju jättemånga ungdomar som var där och åkte. Och åkte de inte så hängde de där med sina kompisar. Det var häftigt. Det var en rolig tid i mitt liv, minns han.

När de inte åkte så hängde de inne i Gallerian, särskilt när det var kallt eller regnigt ute.

– Gallerian var vårt andra hem. Det var det bästa stället man kunde tänka sig för ungdomar att hänga på då. Alla åkte dit, och det fanns mycket vuxna runt omkring en stark gemenskap. Man blev som en familj. Något utanförskap fanns inte heller, det kom ju folk från olika samhällsklasser och från hela stan.

– Och vi var alltid välkomna i Gallerian. Vi blev aldrig utkörda, och det var många från allmänheten som var nyfikna och ställde frågor om det inte var farligt att åka. De var jätteintresserade vilket var kul. Det var en fantastisk tid, och jag är tacksam för att Gallerian fanns, säger Gunnar som även under den fortsatta ungdomstiden rullade vidare på sin bräda.

– Jag har åkt i hela mitt liv. Tävlat i EM, Franska öppna och i SM, där jag kom trea. Men allt började i Gallerian.

Familj. Det är det ordet Mekanet Bekele Balcha, eller Maki som han kallas, väljer att beskriva sin arbetsplats på. I nästan 27 år har han arbetat med att städa i Gallerian.

– Jag känner alla här. Man hälsar på varandra på morgonen och frågar hur man mår, oavsett om det är någon som jobbar i en butik här, stammisar eller till och med statsministern, säger Maki och fortsätter:

– Jag tycker det är viktigt, att man har den känslan att man har respekt för varandra och att man bryr sig om varandra. Så är det här.

När man har jobbat så länge på en arbetsplats kan det vara svårt att välja ut några särskilt starka minnen. Men Maki har två. Det ena var när en ponny klapprade genom Gallerian i koppel, det andra när hans egen dotter försvann under ett besök.

– Min fru och min lilla dotter var här på Ikea. Sen helt plötsligt var min dotter borta. Hon började leta men hittade inte henne. Men alla här blev involverade, och vi letade efter henne på övervakningskamerorna. Alla hjälpte till som en riktig familj, säger han med värme i rösten.

Efter ungefär en timme hittade man dottern inne på Gallerians leksaksaffär.

– Hon var där och lekte med alla sakerna, säger Maki och skrattar.

– Det var en orolig timme, men tack vare att alla hjälpte till så kunde vi hitta henne.

– Varje gång jag går genom Gallerian väcks minnen från olika perioder i livet, och det är just den känslan av igenkänning och gemenskap som gör den speciell för mig, säger Sara Rasooli.

50 år av spännande möten, kära återseenden, shopping, fika, restaurangbesök på Glada Laxen, skateboardåkare, punkare, ungdomsdisco och olika events. Gallerian har cirka 14 miljoner besökare årligen och alla minnen och relationer till huset och kvarteret är nog minst lika många.

För Janet Dahlqvist, som i 19 år har varit centrumassistent, floor manager och nu fastighetssamordnade och ansvarig för externa events ligger just de olika eventen top of mind.

– Under mina 19 år i Gallerian har det hänt otroligt mycket; tre –snart fyra – omfattande och spännande ombyggnationer, vi har ordnat rockkonserter och IKEA har haft ett tillfälligt sovhotell mitt i vår kundgata där de bäddade ner sömniga besökare. Gallerian har en särskild plats i mångas hjärtan – speciellt i mitt, säger hon.

– Mitt bästa minne av Gallerian: När jag var och fikade på Edelweiss i slutet av 90-talet. Vi gick alltid dit på lördagar för att ses med vänner eller när familjen var och hälsade på, säger Anna-Lena Ahlsdotter Näsström.

Butiker och caféer kommer och går, men Edelweiss består.

Kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia invigde Gallerian 1976. Om de har fikat på Café Edelweiss som öppnade två år senare förtäljer inte historien, men många är de som har druckit kaffe, fikat och ätit lunch på Gallerians äldsta café som har hållit ställningarna i imponerande 48 år.

– Det är statsministrar och andra politiker, akademiledamöter, Riksbanksanställda och såklart många, många stammisar. Varje månad skulle jag säga att vi har 20–25 stammisar som kommer och fikar, sådana som alltid har fikat här och som kommer förbi när de passerar Gallerian. Medan många andra caféer har fått stänga igen är det våra stamgäster som har hållit oss levande.

Orden är Joanis Danos, som har varit ägare av Edelweiss i 20 år då han tog över familjeföretaget.

Tidigare låg cafét på övervåningen, men sedan 11 år tillbaka ligger det nära huvudentrén.

– Det är många som har minnen från Edelweiss, särskilt från när vi var där uppe och man kunde sitta på bron och fika och titta ut över gallerian. Många kommer in och berättar om sina minnen. Ibland tror de att vi har försvunnit eftersom vi inte är kvar där uppe, och blir glada när de hittar oss.

Han berättar att han, som den entreprenör han är, har funderat på att byta namn flera gånger men att han alltid kommer fram till samma sak.

– Edelweiss är så cementerat och det är många som har minnen från alla år med oss. Det är häftigt när det kommer folk från Sundsvall, Norrköping eller Göteborg som har fikat hos oss för många år sen. För inte länge sen kom en person som var på besök från Köping som berättade att han hade varit här med sin farfar när han var 10 år. Och just de där minnena är ju viktiga. Om vi bytte namn skulle de kanske inte hitta oss. Så jag får nog ha kvar namnet, säger han och fortsätter:

– Det är mycket det jag gillar med Gallerian, att det verkligen är en mötesplats. Man går inte bara och shoppar, utan det är det sociala också. Det ger mig ett driv att fortsätta.

– Tills den fyller 400, säger Joanis med ett skratt och fortsätter:

– Nej men det är många som säger att vi är lite av ett flagskepp och jag trivs med att vara här. Så jag hoppas att vi blir kvar länge. Men då skulle jag gärna vilja gå tillbaka till hur det var på 80- och 90-talet då folk hade tid att sitta ner och fika länge.